Redan då hade man rätt
Året var 1989. Tidsandan borde kanske ha präglats av ”den svarta måndagen” 19 oktober 1987 då världens börser föll oerhört kraftfullt, men knappt två år senare var detta mer eller mindre glömt.
Optimism och tillväxt låg som ett skimmer över allting, exemplifierat av bland annat ägarbyte för Nils Dardels berömda tavla Den döende dandyn som såldes för 13 miljoner kronor och köpet av en Bugatti Royale för 5,5 miljoner brittiska pund. Köpare var i bägge fallen samma person (vi kan kalla honom Hans T..) Att det senare visade sig att vederbörande handlade för andras pengar är en helt annan historia.
1989 var det dags för undertecknad att ge sig ut i arbetslivet efter utbildningen till polymeringenjör som jag påbörjat några år tidigare. I enlighet med den ovan beskrivna tidsandan hade jag både sökt ett antal tjänster, samt själv hört av mig till snart sagt varenda företag aktivt i branschen med budskapet ”satsa på mig nu, annars gör någon annan det…..”
Intressanta jobb fanns det gott om, men under utbildningen hade jag vid mer än ett tillfälle kommit i kontakt med de båda facktidningarna Plastnordica och Plastforum. Jag hade insett att jag gillade att skriva om teknik och 1989 började min bana inom den svenska plastpressen, närmare bestämt på Plastnordica.
Ni som varit med ett tag vet ju att plasttidningar på den svenska marknaden under 80-talet förökade sig på samma sätt som celler, genom delning. Jag kom alltså till en tidning som startats av före detta ”Plastforumare” och vars förhållande till årets jubilar var allt annat än hjärtligt. Plastforum och Plastnordica var på den tiden ”arga konkurrenter”. Vem som var argast rådde det inga tvivel om, men samtidigt hade det optimistiska 80-talet gått över i ett mycket dystert 90-tal. Lågkonjunkturen var djup och Sverige fick ge upp kampen för kronan, trots att vapnet 500 % ränta under en kort tid sattes in. Tavlan och bilen från inledningen bytte ägare igen, i bägge fallen till väsentligt lägre priser.
Under första halvan av 90-talet var tidningarna upptagna med ”sitt eget” och både bytte bland annat ägare. När jag i mitten av 90-talet blev chefredaktör för Plastnordica hade konjunkturen hunnit vända. I spåren av det ekonomiska läget hade en omfattande strukturomvandling inletts i branschen, bland annat i form av joint ventures mellan tidigare ”arga konkurrenter”.
Under andra halvan av 90-talet dök det upp två nya plasttidningar. Vi, de båda jämnstora marknadsledarna, resonerade att ”det blir inte mer än marginalprodukter av de här nykomlingarna”, men konstaterade också att det skulle vara våra marginaler de knaprade på, så det fanns all anledning att hålla koll på utvecklingen. I slutet av 90-talet stod det klart att det bästa för de båda tidningarna vore att gå samman och bli en.
Vid millennieskiftet gick de båda tidningarna samman. Med stora ambitioner satte vi igång arbetet med att göra en tidning som skulle kombinera det bästa från de båda tidigare och det lyckades vi med. Marknaden tog emot Plastforum nordica med öppna armar och under några år gick vi från klarhet till klarhet. Där någonstans dök möjligheten upp för mig att byta till en annan tidning i förlaget och jag lämnade plastområdet för en tid. Under några år i början av 2010-talet var jag dock tillbaka i Plastforums chefredaktörsstol och kunde då konstatera att det skett en stor strukturomvandling.
Nu fyller alltså Plastforum 50 år. Ett stort GRATTIS från mig. Jag är övertygad om att tidningen, och plasterna, har framtiden för sig. På femtiotalet spred sig talesättet ”Plast, det är framtidens material” - jag är helt säker på att man hade rätt redan då.
Artikeln är en del av vårt tema om Plastforum 50 år.