När Electrolux tog beslut om att flytta sin fabrik i Spanien till
Ungern och Italien hade facket satt upp ett tydligt mål. Att göra
flytten så dyr som möjligt. Helst så dyr så att den blir olönsam.
När resultatet från förhandlingarna offentliggjordes begav sig Harald
Gatu vid Dagens Arbete dem till Västervik för att träffa några av de
före detta Electrolux-arbetarna, som blev arbetslösa när
dammsugarfabriken lades ner.
Sonja Törnblom var anställd i 45 år på Electrolux dammsugarfabrik i
Västervik. Hon tycker att sveket från Electrolux bara känns större när
hon hör förhandlingsresultatet: I Spanien kommer alla som fyllt 52 år
att få avtalspensioneras med 70 procent av lönen med garanterad
uppräkning på 2,5 procent om året. De som inte avtalspensioneras får 52
dagslöner för varje år de varit fast anställda, max 48 månadslöner.
Dessutom får alla ett engångsbelopp. Beloppet motsvarar nästan en halv
årslön för arbetarna: cirka 65 000 kronor.
Sonja Törnblom fick avtalspension, avgångsvederlag betalades däremot
inte ut. Det bidrog till att göra nedläggningen relativt billig för
Electrolux: 200 miljoner kronor konstaterar Harald Gatu.
Vidare konstaterar han att i Spanien, med lika många anställda som i
Västervik, kostade nedläggningen mer än det dubbla: 535 miljoner
(inklusive en mindre avveckling i Italien). Helt lottlösa blev dock
inte arbetarna vid dammsugarfabriken. De fick ju varsin dammsugare,
avslutar Gatu sin artikel.
Niklas Bruun, professor på Arbetslivsinstitutet bekräftar Dagens Arbetes teori.
– Jämfört med länderna i Syd- och Mellaneuropa är det billigt och enkelt för företagen att säga upp anställda i Sverige.
Nu står nästa Electroluxfabrik på tur, Torsvik. Den ska läggas ner och
flyttas till Polen. Electrolux kommer att tjäna över 40 miljoner per år
på flytten.
BREAKING